Kae e dae?
En riktigt engelsk fellcross tävling som går över 3 berg i New Yorkshire. 37.6km och drygt
1600 höjdmeter. Detta var 58: onde året den gick av stapeln, och som jag förstått det är den en prestigefylld tävling för alla trail/fell-älskande människor i England.
I höstas när Team-manager Greg gav ett förslag till min tävlingssäsong sade jag ja utan att
blinka. 28 april är ju långt bort- tänkte jag. Som vanligt rinner tiden iväg,
och hux flux var jag på väg till England. Efter min tentamen i fredags (den
gick över förväntan! Puh) mötte jag upp med Rickey Gates ( löpare från USA )och
Salomon ambassadören för UK, Matt Ward så fortsatte vi resan upp till
Ingleborough där tävlingen går av stapeln.
Det var supermysigt att möta alla löparna igen! Vi som var med ifrån Salomon var: Tom Owens, Ricky Lightfoot, Rickey Gates, Andy Symonds och jag. Som seden sig bör drack vi en hel del te och åt mängder av scones. Jag fick en grundlig beskrivning av
tävlingen och stämningen var på topp!
Lördag kl. 10.00 gick startskottet. Som alltid är jag girad till tusen när jag står på
startlinjen. Jag hoppar och studsar och kan inte vänta på att få komma iväg.
Hopp hopp!
Första berget var Penygen, först en raksträcka på 2 km där man kan lägga sig tillrätta inför
stigningen. Jag hade en bra fart som kändes hållbar, antog att jag var första
dam men 200 höjdmeter innan toppen hoppar en liten, liten dam om mig. Jag
trodde jag skulle bli stressad, men kände på mig att jag hade en chans i utförslöpan.
Mycket rätt, där hämtade jag flera minutrar.
Men.
Efter den utförslöpan kommer en raksträcka i lervälling, över åkrar och stenar. Där
sprang hon om mig, lätt som en plätt. Och jag kände att jag måste fokusera på hur jag vill och kan springa. Så där och då satte jag bara fokus på att göra loppet så behagligt och smart som möjligt.
Andra berget:
Whernside. Kabomm där blir man bemött med en vägg. Armar och ben hjälptes åt
för att ta sig upp. Teknisk brant utförslöpa. Mycket sten och mycket lera. Jag
gillart!
Jag var fortfarande andra dam men hade ingen aning om hur långt bak de andra var. Vid
tredje berget, Ingleborough kände jag mig fräsch, hade ätit en gel, druckit en
massa vatten och benen kändes ok. Då började jag leka med tanken på att jag
kanske kan springa in på en andraplats. Tänk om jag kan det!
Uppför och nedför sista berget. Allt kändes bra. Fina stigar där och lite torrare än vad det
hittills hade varit. 6 km till mål. 4 km innan mål kändes det jädrigt tungt. Jag
var tom på energi och 4 km är ganska mycket. Men det gick.
Jag kom tvåa. Wow.
Det hade jag inte tänkt.
Sarah Oh´neill som vann ( överlägset, jag var en hel massa minuter bort ) sprang tävlingen förra året på 3.55. Nu sprang hon på 3.28. Det är också ett wow.
Summasummarum är jag nöjd att jag kunde hålla ihop hela sträckan, jag var noga med att äta och dricka och framförallt hade jag det väldigt trevligt.
Sen är jag jädra girad på att bli starkare! Kan dom borde väl jag kunna? Eller?
Nu är jag strax hemma i underbara Tromsö. Jag längtar! Där ska jag vila, och ladda inför Trailtouren i Kolmården! Tjohej.
Må gott.
Emelie
