Denna sommar har jag fått se så många vackra berg och sprungit så många vackra sträckor. Men i söndags var jag med om något alldeles extra. Jag har inte haft orken att skriva något om det. Eller rättare sagt kunnat. Det var en mäktig upplevelse. Jag har knappt ord för det nu heller.
Jag visar några bilder. Copyright på dessa : Jordi Sargossa
Detta är två av de sju passen vi klättrade.
Första klätringen var 2000 höjdmeter. Jag kände mig stark och sprang med Nuria de första 10 km. Sedan fick jag en lucka till henne och tog hem bergspriset.
Nuria kom ifatt och jag var osäker på om jag orkade hänga med. Det kändes bra men jag ville verkligen ha en behaglig upplevelse av min första ultra (bara 50 km men med de många höjdmetrarna och den tekniska biten så blir det runt 7-8 h).
Jag släppte henne och hade cirka 10 km där jag sprang själv. I vartenda steg behövdes full koncentration. Jag gjorde ett snedsteg och tappade 55 höjdmeter. Efter jag tagit ifatt dem så kom Emanuela Brizio ( erfaren italienska och innehavare av det gamla rekordet på kima) ifatt. Hon hade en fin och jämn fart och jag höll mig vid sidan av henne hela vägen fram till mål.
Det var en ära att springa med henne! Se henne flyga utför och tassa fram över tekniska partier.
De sista kilometrarna var på asfalt. Det finns inga ord att beskriva alla tankar som tassar runt där och då. Jag kände att jag hade krafter kvar. Jag hade sparat på dem. Eftersom jag inte ville bli helt slut. Så några hundra meter innan mål så höjde jag tempot och drog ifrån. Efter en sprint så kom jag in som andra dam. 7.47. Nuria vann på 7.36.
Min första ultra.
Vilken kvinna! Vi har haft en del tävlingar ihop denna sommar. Och på de kortare har jag lyckats vara före henne i mål, men de längre tävlingarna lämnar hon mig bakom. Nästa tävling med henne blir Cavaills, 80 km.
Emanuela. Innehavare av många spektakulära rekord.
Starten. Salomon fick fina placeringar. 1: Kilian 2: Tom 4: Michel 5: Andy 6 Philip. Nummer tre var en Italiensk man.
Tusen hjärtligt Trofeo Kima.
Igår var jag sugen på att springa upp på mont blanc. Se hur fort det kunde gå. Från les houches till Dome du Gouter 4300 möh tog det 4 timmar och 33 minuter. Där tog vi beslutet att vända. Ingen sikt och svårt att navigera på glaciären.
Tack Alex och Kilian för en fin tur!
Mina lårmuskler fick jobba som attan när utförslöpan började. De sista 1000 höjdmetrarna var en ny upplevelse. Det gjorde så fruktansvärt ont i lårmusklerna.
Må gott!
Emelie
