Oh la la. 80 km “snabb” löpning. 3000 höjdmeter men de känns knappt då lutningen är riktigt springbar.
Jag gick ut i algom takt, låg i en grupp med andra damer fram till km 40 sen plockade jag nån placering och höll den hela vägen i mål. Men tiden var inge vidare. Stor skillnad ifrån ifjol. Det gjorde ont i mina ben i år. De var verkligen inte vana med den stöten i nedförsbackar!
Jag led de sista kilometrarna och det är nog första gången jag riktigt lider under en tävling. Så det var spännande. Och jag bestämde mig för att det inte ska bli så ofta det ska hända 🙂
Det var väl inte riktigt ett mål för mig iår. Den sista tävlingen som kändes som tävling var UROC, 100 km. Det var fint. Men efter det var jag lite förstörd. Och sen Diagonal på det. Efter det var jag lite trött också.. och sen sugen på att åka skidor! Men himlarns flott var det att träffa alla mina goda vänner och konkurenter igen. och springa sista biten med Kilian och prata med allt folk vi träffade var grymt. Delad löparglädje är dubbel löparglädje!
Nu är det skidor som gäller, oh så skönt!
Hej så länge!
