= KIMA trofeo.
För att få springa detta race måste man ha erfarenhet inom klättring och att vistas på höjd i fjäll. Det är endast 150 (!) deltagare och det är svårt att få en plats. Om man är bergsguid får man en startplats direkt. Från Salomon är det Tom Owens, Kilian, Andy Symonds, Michel Faivre och jag som springer. Nuria Picas och Emanuela Brizio ( rekordinnehavaren 7.40 h) är starka tjejer som ställer upp.
För min del så är detta race en stor utmaning. För att det är den längsta distans- och flest höjdmetrar jag någonsin tävlat. Det är detta race jag har sett framemot mest att få göra denna säsong. Ända sedan Greg frågade om jag hade lust har det bubblat av glädje i mig att få chansen att se dessa omgivningar och race.
Vi har precis checkat in i den lilla Italienska byn Valmazzino. Det är så himla kul att alla tävlingar går av stapeln i små byar. Byar som älskar skyrunning! I Italien speciellt.
Innan vi lämnade Chamonix var Kilian och jag ute på tur. Lac blanc. Hela vägen tänkte jag tankar om när jag skulle kunna tillbringa tid här. Månadsskiftet maj -juni kanske? Bergen är så vackra och det finns så många underbara springturer att göra. Jag måste bo här i några veckor. Två med snö och tre utan snö bestämde jag.
En liten anekdot från idag är att jag föll för första gången när jag var ute och sprang. Här:
Inget skämt. Asfalt är farligt. Det gjorde väldigt ont och jag har fått världens lårkaka. Jag är nästan rädd att jag inte kan tävla på söndag.
Hej så länge!
