eller en knuff i starten av Transvulcania.
Jag fortsatte springa trots att handen började göra ont. Tänkte att jag kunde ta hand om den sen. Det var ju bara 8 timmar.
Sprang förbi första aidstationen, och efter 1,5 timme började jag känna mig smått yr. Solen hade börjat gå upp så jag kunde studera handen bättre. Såg att tum muskeln inte verkade må så bra. Den hängde ut, senan också! Usch jag blev svimfärdig av att se det. Virade in handen i en buff och fortsatte. 6 timmar kvar. Det kan jag väl klara av?
1900 höjdmeter senare kom jag fram till andra kontroll stationen. Folket där såg att jag blödde rejält från handen så de hämtade ambulans personal. Jag ville bara fylla vatten och fortsätta. Men de tvingade in mig i ambulansen och for med mig till sjukhuset istället 🙁
Det var nog bra ändå. Men rackarns tråkigt.
Efter operationen kunde jag ta mig till mållinjen och dela glädjen med de andra. Det var otroligt vacker känsla att veta att jag kan glädjas så enormt med dem utan att springa själv!
Hej så länge!
