Jag har återvänt till de karga och fantastiska arktiska bergen.
Polarullen som är så mjuk och ihärdig. Den har jag saknat.
Sommaren har varit fabulös. Hösten har kommit och jag tror den kommer bli lika fin. Fin på ett annat sätt. Som sig bör. Allt har sin charm. Det är bara att ta fram den. Gräva lite djupare. Eller någon annanstans. Eller inte alls. Ibland kan det ocharmiga vara det mest fantastiska bara man inser det.
Nordnorge har varit mitt hem ett tag. Att ha ett något att kalla hem är en fin känsla. Här kommer jag att vara i två veckor till.
För inte är trailsäsongen slut inte! Nix pix. Den kan fortsätta ända till december. (Oh det är fint som snus). Om jag vill. Men där går gränsen! Då är det ju skidsäsong!
Min närmsta tävling ( om jag inte springer nåt litet löp i troms ) är i Sälen. Helgen den 21-23 september. Det är avslutningen för Salomon Trail Tour. Det blir en helg med löpning, föreläsningar, gött häng och tävling! Komalong! Jag glädjer mig till att träffa alla fina traillöpare!
Efter det far jag till pyreneerna. Där ska jag testa min första 80 km tävling. Det pirrar lite i kroppen när jag tänker på den! Jag tror jag kommer att uppskatta den. Jag älskar ju att vara ute länge. Och denna sommar har jag haft många långa dagar i bergen. Dock mest scrambling. Så det jag tänkte få till innan jag far till Sälen är ett längre pass där jag springer hela tiden. Inte en massa scrambling.
Idag blev det en liten ryggtravers. 5 toppar med pirrande klättring. Jag hade underskattat hur de graderar klättring. Det tog tid och för var topp skakade benen mer och mer.. Men ack så flott det var. Det är en spännande känsla när man tar move för move och inte vet hur nästa ser ut. När det är på gränsen att man inte skulle vilja nedåtklättra om man kommer till en återvändsgräns. När man inte vet hur nästa steg ser ut. Det är det som är livet.
:
Tredje toppen.
Återvändsgränd. Vänd om! Finn en annan väg!
Skakiga ben. Men attans vilken känsla när en fin jamm stillar dem!
Vattenpaus.
Ja. Jag är glad att vara hemma.
// Emelie
