Slutsålt på biljetter! Det är galet och härligt! Att så mycket folk vill komma ut på fjället och springa. Jag skulle vilja att alla som ville springa skulle få chansen. För det är en så otroligt härlig tävling. Atmosfären och energin är super.
Jag har sprungit fjällmaran 2 gånger. Och haft det väldigt fint på båda turerna. De åren jag stått på startlinjen har jag haft lite olika inställningar till hur jag ska lägga upp mitt lopp. I efterhand är det ganska kul att tänka på hur jag tänkte innan jag stod med nummerlappen och var redo att springa.
Första gången, år 2009:
Ryggsäcken var lånad av en kamrat och fylld med kladdkaka. Kartan var skådad och jag insåg att det var först på toppen av Ottfjället jag kunde räkna med att gå i mål. När starten gick började jag lunka på i mitt vanliga tempo, det skulle ju hålla i 43 km!
Hela vägen gick som på räls och det var nog först i nordbotten som jag hörde att jag var första dam. Till nordbotten hade jag haft sällskap av två killar, och för hövlighetens skull erbjöd jag dem en bit av min kladdkaka.
De ville inte ha! Så då åt jag upp allt själv. Det var gott, och jag fick energi nog att klättra upp mott Ottfjällets topp. Väl där, så är det nästan bara utför till mål, och i mål tog jag mig.
Andra gången , år 2011:
I år var jag lite nervösare, jag hade ju en vinst att försvara.
Startfältet kändes hårt. Therese Svensson, med två vinster i bagaget och en polsk skidåkare, Paulina Maciuzsec, var de jag främst tänkte att det skulle vara okej att få stryk av.
Jag hade ställt in mig på att om jag kommer på tredjeplats så skulle jag vara nöjd. Herregud, jag skulle verkligen vara nöjd om jag knep bronset! För jag hade ju mest tur i förra fjällmaran. Flyt rakt igenom. Precis så tänkte jag.
Starten gick och jag hade ett betydligt högre tempo än sist jag sprang där. I uppförsbacken mot Välliste sprang jag om Therese, och efter det skymtade jag ingen annan dam.
I Nordbotten, innan Ottfjället, stannade jag inte denna gång för att äta kladdkaka.. Väl till topps njöt jag av att det bara var utförslöpa kvar till mål och att jag borde kunna ta hem guldet. För jag gillar utförsbackar med farten de bjuder på. Jag kom i mål och klådde min tid från förr med över 30 minuter. Det var fint. Härligt. Galet. Och det var kanske med en gnutta tur!
Foto: Johan Marklund
