Halleluja jag är frisk igen. 6 dagars helvila. De tre första var jag riktigt hängig, då var det skönt. Bara slappa av. Äta sova. Läsa. Det värsta är när man känner sig pigg, men vid
minsta lilla ansträngning så blir man andfådd och slut. Man befinner sig i Limbo. Mellanting är trist ibland. Lite som mellanmjölk.
Snön vräker ner här uppe så igår på lunchrasten var jag bara tvungen att komma mig ut. Det blev det några vändor upp och ned i midjehögt puder. Jag tjoade av lycka när jag svischade ner! Det var riktigt skönt att känna mjölksyran komma krypandes, på det där sköna sättet som det bara går att få när man kör utför. Det är underbart. Nästan lika härligt är flåset på väg upp. Det var en himla skön lunch. På löpturen hem friskförklarade jag mig. Å känslan av att springa igen var gudomlig. Men underbart är kort, det blev bara några kilometrar.
Idag har jag fått
mig en riktig genomkörare. Det är ett gäng längdskidåkare som tränar
tillsammans lite då och då där jag har smugit mig med. Löpning till
uppvärmning, några fartintervaller, spänsthopp och sedan styrka. Med fokus på
core. Mycket bra för mig som är lite dålig på att träna mage. Jag är
tillbaka!
Må gott!
