Font Romeu, juli 2012
– Greg. What do you think about me running KIMA?
– Should be good, you would love it!
– And I`ve heard that Cavalls is beautiful, I love the pyreneés would be soo nice to se soo much of them during just one day.
– Go for it, should be good. Maybe if you do those two it should be good if you run Templiers aswell.
– Templiers..that´s no mountain..? But anyway.Woooo! Cool Greg! I´m soo looking forward to try race longer stuff to. I think I´m ready for it, you know I love being out long days in the mountains, it can´t be that much different eh? It won´t destroy me, right? I still want to do shorter stuff Greg!
Kima har jag berättat för er om. Det var en spännande utflykt. I race format.
Cavalls kändes långt bort efter KIMA. Jag var hemma i Tromsö i 3.5 veckor. Jag halvvilade i 1 vecka och efter det kändes det som att jag borde räta upp min träning inför Cavalls. Damrekordet var ju ändå 11.5 timmar. Så länge hade jag aldrig sprungit. Jag hade två veckor av bra träning blandat med dagar då jag gjorde så lite fysisk aktivitet så möjligt. Jag var nervös. Undrade vad jag hade kastat mig in i. Men grundkänslan var ändå det att jag visste att jag klarar att springa så långt. Den låg som bomull i maggropen.
Startdags.
I sista stund hittade jag nålar till mitt bibnummer och snabbade mig till starten. Frosty manade mig till att ta det lugnt och hitta ett behagligt tempo. Kramar och pussar. Frosty är en ängel och inspiration.
Jag lade mig efter Frosty i uppförsbacken. Backen som var 14 kilometer och 1600 höjdmeter.. Efter 45 minuter struttade jag förbi henne. Berättade att jag ville testa springa själv, hitta ett fint tempo och jag sade att det kanske är det dummaste jag gör men om man inte testar så får man aldrig veta..
I 6 timmar under häftiga skyfall, blåst och vind var jag först av damerna. Jag kände mig stark. Åt hela tiden. Tuggade snickers till leda. Åt pasta på checkpointsen och tuggade kex i utförslöpor. Efter en längre pastapuas (jag vet att vara elit och äta äta pasta under tävling anses märkligt..men gott var det) såg jag Nuria komma springandes. Hon stannade inte utan hade folk som crewade. Efter ledningsbyten började nästa stora klättring. Nuria är stark i dem. Hon tog en minut och i denna backe kom även Frosty kom ifatt mig. (Jag har FAKTISKT!! blivit en bättre klättrare men då framförallt på lite kortare distanser..)
Efter uppförsbacken kom en låång teknisk utförslöpa. Där kom jag ifatt Nuria och vi sprang tillsammans i en timme ungefär. Vid den åttonde av tio checkpointen lämnade Nuria mig (även här sprang hon raskt igenom) medan jag åt godis, drack coca cola och fyllde vattenflaskan. Attans! Här tittade jag på klockan och såg att jag hade äntrat det okända.
Åtta och en halv timma. Vad skulle hända nu?
Det kändes ju bra!
Jag fortsatte själv i en timme och sedan såg jag Frosty komma springandes.
HEY Girly!!! How´s it going Tina..? Sista uppförsbacken och sedan en lång utförslöpa innan målgång. Jag kände mig fräsch i hela kroppen. Men sinnet hängde inte med. Jag kunde inte mana mig att gå fortare. Anna peppade och hejade nästan hela uppförbacken och då gick det bra. Det var ju inte musklerna som sade nej.
Men vad var det? (det ska jag försöka formulera i ord och återkomma)
Jag manade Anna att hon skulle försöka komma ifatt Nuria och sluta ödsla energi på att heja på mig. Jag fick inte till det helt enkelt. Hade ingen gnista. Ingen gnista som hjälpte mig att springa fortare i alla fall. Och tankar på att jag faktiskt skulle komma trea på min första ultra efter en tävling där jag faktiskt kunna springa med två av de bästa ultrastjärnorna gjorde att jag kände mig ganska nöjd.
Känslan av att springa in i mål efter 10 timmar och 39 minuter är helt otrolig.
Känslan av att ha gjort sitt första ultarlopp är ännu mer otrolig.
Känslan av att ha sprungit och fightas med två av de bästa är enorm.
Och känslan av att inte vara trött efter 10 timmar är galen. 
Efter tävlingen vilade jag en dag. Det kändes bra. I måndags klättrade jag Pedraforca. I tisdags klättrade jag La Punsola (bilden) Igår sprang jag fem toppar i Pyrenéerna och idag sprang jag las tourettes i Annecy.
Mer berg väntar.
Bra träningskamrat!
Hej på er!
