Jajjemänsan. Det gamla rekordet var 2.30, Antonella Confortola tog det 2008. Idag sprang jag in på 2.26. Galet är ordet! Inte hade jag tänkt det inte. Kilian slog det gamla med tre minuter. 2.01 sprang han in på.
I går fick jag även reda på att jag leder (!) skyrace serien. Det är också lite galet. Men mäktigt!
I fredags körde jag, mest för skojs skull (efter jag fått reda på att jag kan använda KIMA (50Km) i skyrace serien) en vertikal kilometer. 1000 höjdmeter fördelat på 2,3 km. Och jag hade inte stavar, vilket skulle vart till stor hjälp. Jag kom 5:a. Helt ok nöjd med det.
Nåväl. Imorse hade jag fortfarande lite träningsverk efter att ha lattjat runt i bergen igår.
Första passet. Tävlingen startade i byn canazei, på 1400 möh. De 10 första kilometrarna klättrar man upp till 3100 möh. Bara uppför. Inte min kopp av te. Inte här i sydeuropa ivartfall! Jag låg trea nästan hela vägen upp, hade Kasie från usa och Mireia från spanien framför mig. Vet att de är starka uppför. Mireia är dessutom väldigt duktig utför. Kände noll stress. Annars kan jag lätt glömma att fokuset ska vara här och nu under tävling, och bara tänka på att jag måste kämpa hårdare. Men på de två sista tävlingarna (som har gått fantastiskt bra) har jag bara vart i stunden. Det är så det ska vara har jag kommit fram till.
Vid det första passet låg jag tvåa, cirka 2 minuter efter Kasie, och väl på toppen tog jag en liten paus, njöt av utsikten och laddade inför 12 km downhill.
Jag flög! Hämtade ikapp Kasie ganska snabbt, och Mireia och jag låg och drog och tjöt av glädje av den fina utsikten och den underbara utförslöpan. Efter några hundra höjdmeter drog jag ifrån och började ta in man efter man. Jag kände mig stark! Det höll hela vägen.
Allt för nu! Bilder kommer, dolomiterna är så vackert så det gör ont i mitt hjärta. Nu väntar löpning i bergen här fram till nästa helg. Då är det Giir du mont!
Emelie
