3 av mina 24 vårar/somrar har spenderats i Jutenheimen. Där är bergen höga och dalarna bråddjupa. Det är spetsiga bergsryggar och fräcka glaciärer, stigarna är hutlösa och backarna är branta. Landskapet är kargt men på samma gång frodigt och oerhört inbjudande. Det är ett lugn och ett fokus. Det har allt jag vill ha.
Det var där jag träffade på riktiga backar för första gången och det var där jag insåg att jag älskade att mata på i dem. Jag har hört att det låter lite rart när jag pratar om att jag älskar att springa uppför, men det får så vara. Jag vill upp, upp och se vad jag inte ser när jag har en backe framför mig! Upp! Och helst ska det gå snabbt. För när man väl kommit upp så vill jag ofta fortsätta, vidare, kanske efter en smal rygg eller ned igen med lätta trippande steg och en känsla av att flyga fram.
Innan jag hade testat den branta terrängen i Jättarnas hem så hade jag sprungit en del i de svenska fjällen. Genom myrmarker, björkskog, stenur och även några uppförsbackar. Min introduktion till motbackar var väldigt prestigelöst. Jag jobbade på Saltoluokta Fjällstation och hade hört talas om ett rekord upp på hemmafjället Lulep Kierkau. Start och mål var saltos reception, med Bea i spetsen, och jag bestämde mig för att testa.
Det var en häftig känsla att bara springa uppför, och jag var stolt när jag kom ner igen och hade satt det nya rekordet. Dock behöll jag det inte särskilt länge, för dagen efter hade en kille i samebyn sprungit upp och mitt rekord var krossat med hästlängder.
Det insteget till fjällöpningen, gav mig mer nog mer än vad jag tänkte på då. Det var så enkelt. Kanske för det att jag inte hade ställt in mig på att det skulle bli jobbigt. Jag fick aldrig känslan av att riktigt slita mig uppåt i backen och brottas med berget.
Nuförtiden, med ganska många motbackar i ryggsäcken gillar jag mer och mer att brottas med branten. Ge den några goa tjuvnyp och få några tillbaka. Pressa lite mer och att våga bli trött. Kanske handlar det om vad som finns i betraktarens öga och att sätta upp förväntningar och gränser.
Jag längtar i alla fall till den dagen Norges backar inte längre är riktiga backar!
Ha en fin dag folkens!
