Det går inte att beskriva alla de tankar som gick upp och ned under de 15 sista timmarna av tävlingen. På allvar trodde jag att jag skulle bryta vid flera tillfällen. Vad var det som fick mig att fortsätta?
Nyfikenheten?
Det var värt det iallafall. Känslan av att ta sig imål var stor.
31 timmar.
Nu ska jag vila 🙂 Fast jag måste erkänna att jag känner mig helt okej i kroppen faktiskt.. Sinnet och magen strejkade mest.
Hej så länge!
Ps: Kommer nog en intervju eller liknande här i rw med utförligare berättelse.
