Jag kan knappt tro det själv. Men jag gjorde det faktiskt. Jag vann. Min första skyrunning tävling i ultradistansen. Jag börjar känna mig bekväm på denna distans. Och just detta lopp så fortlöpte precis allt klockrent. Trots den hiskeliga värmen!
Jag gick ut lugnt, men jag hörde på de andra damerna så låg i kring mig att de arbetade mer än mig. Det är en skön känsla.. till 60 km in i tävlingen så låg jag först nästan hela tiden. Jag hade Nuria Picas (hon den grymma katalanskan som jag alltid blev tvåa efter i de längre tävlingarna förra året) inom synhåll (2-4 minuter) den största delen av tävlingen, men då och då så lugnade jag ned farten och vi sprang tillsammans. Det är himla skönt att veta var tvåan ligger, och hur de svarar på fartökningar. Väl framme vid högsta punkten på tävlingen väntade jag in Nuria för att springa den otroligt långa utförslöpan tillsammans. 2400 höjdmeter på 15 km. Jag ville inte vara själv där. Det var fint med sällskap och vi tog det relativt lugnt.
Vid sista vätskestationen doppade jag mig i en tunna vatten och förberedde mig fören uppförsbacke på 6.3 km till mållinjen. Jag visste att jag var starkare än Nuria på uppförsbackar och tro det eller ej så känner jag mig faktiskt ganska stark och snabb när jag springer platt och asfalt just nu i alla fall..
Så på de 6 km till mål så drog jag ifrån med 6 minuter. Och jag vann! Jag vann!
Det är en lycka i att vinna. Men det finaste är att jag kunde hålla ihop hela tävlingen och springa den så smart som jag gjorde.
Nu ska jag vila!
Må så gott!
