Blicken är riktad uppåt. Du vet att du ska klättra hundratals höjdmeter, du vet att det kommer att kännas. Benen kommer stumna, lungorna kommer att flämta för att snappa åt sig så mycket syre som möjligt och du kommer bara fortsätta mata. Steg efter steg. Rytmen. Tripp trapp tripp trapp. Effektiva steg. Höjdmeter efter höjdmeter. Just där
och då. I de längsta uppförsbackarna har jag det klaraste sinnet. Mina tankar är rena och min vilja är god. Jag är ett. Jag är hel. Jag är levande. Jag är fri. Jag känner kärlek!
Du vet att det har ett slut. Berget är bara ett visst antal meter. Det är konkret. Du har det inom synhåll. Du ger inte upp, för du är nästan där.
Det finns så mycket glädje i själva uppförsklättringen.
Men hur är det jämfört med utförslöpningen?
Det är två vitt skilda upplevelser. Två olika känslor, men samma härliga kärlek.
Sinnet är på helspänn, benen går på automatik. Du nuddar knappt marken. Studsar, parerar, långt kliv, kort kliv. Behärskat, engagerat och vid fullt medvetande. Koncentration. Fast ändå inte. Du bara är. Du flyger. Upprymd av hastigheten. Känslan av fart. Känslan av behärskning. Frihet.
Copyright droz photo.
Sol i Stockholm. Ha en fin dag!
/ Emelie
