Det är det som inkräktar på vackra löpturer och som får mig att bli dyster. Ja krämpor kan man ju helst vara utan.
Men efter varje åkomma så känns det som att jag lärt mig något, lärt känna mig själv och mina gränser lite mer. För varje skada, liten som stor så försöker jag läsa på om dem så att man kan förstå hur de kommit till och hur man ska gå till väga för att avvärja framtida skador. Som tur är så har jag min vän Linda som jag kan dryfta alla tankar om tänkbara skador och skavanker med. Hon är snart färdig sjukgymnast och hon kommer bli en fantastisk en!
De krämpor jag haft har varit självförvållande och de har uppstått ganska, så här i efterhand, av okloka beslut jag tagit. Men som i stunden kändes så jädra rätt.
Förra sommaren fick jag hemläxan kompensering:
Samma vecka som tävlingen BAMM skulle gå av stapeln bestämde jag mig för att springa från Abisko till Kebnekaise. Jag ville verkligen göra det för att komma i rätt stämning inför BAMM. Jag hade legat sjuk i nästan 2 veckor och hade längtat så efter att få några fina pass och känna på formen. Så just då kändes det klokt.
Efter Sälkastugan så började senan under ena foten kännas lite överansträngd, men jag tänkte inte så mycket mer på det just då. Jag skulle ju till Keb och där kunde jag vila någon dag innan BAMM.
Väl på startdagen kändes det helt ok, men när jag sprang började jag lägga mer belastning på utsidan av foten för att underlätta för senan. Efter första tävlingsdagen hade sensmärtan gått över till knäont.
Efter samråd med tävlingsläkaren så bestämde jag mig för att köra på och tävlingsmänniskan inom mig höll med. Det gick ju fint, bara en överansträngd sena och ett felbelastat knä. Det gav mig nästan 3 veckors löpvila och massa nya övningar för att stärka fötterna.
I sommar fick jag bakläxa på kompensering:
6 dagar efter fjällmaran gick BAMM av stapeln, återhämtningen kändes på topp men jag var lite stel i höger vad. Efter en lätt joggingtur dagen före första tävlingsdagen så släppte det dock. Bra med genomströmning!
Vaden låg nog lite i mitt undermedvetna och utan att jag reflekterade över det så lade jag lite mer tyng på vänster ben. Båda dagarna kändes väldigt bra, hade inte ont någonstans och benen kändes lätta, men efter målgång var jag riktigt trött i vänster lårmuskel.
Tröttheten gick över men jag hade fortfarande känningar vid sidan av knät så jag var helt säker på att det var något problem med knät, men efter ett besök på Norrlandskliniken så var problemet borta! Det var en muskelknut nära knäet som hade spökat. Vad jag gillar duktiga sjukgymnaster!
För några dagar sedan började jag känna mig lite stel i stortån och började genast tänka- hallux rigidus.
Mörka tankar.
Men efter att ha pratat med (återigen) Norrlandsklinikens sjukgymnast som sa att det var minst 50 år för tidigt för hallux rigidus och att det torde vara en lätt kompression av leden samt gav tips om tejpning för att stabilisera tån så kom de ljusa tankarna igen. Nu är den tipp topp och inga känningar av stelhet.
Efter en snabb instruktion på telefon tror jag att slutresultatet skulle bli ungefär såhär..Annars har placeboeffekten fungerat utmärkt.
Ha en fin dag!
