När jag slösurfande på facebook och sippade på en kaffelatte på Trondheims flygplats kom jag på att jag kände ett sug efter att springa en snabb mil. Tänkte att tisdag skulle vara perfekt, men efter lite mer facebookande kom det fram att milen karusellen hade sin invigning idag i Tromsö. (Karusellen: det går ett löp var vecka hela sommaren.)
Jag kom hem till ett tomt kylskåp och jag var helt säker på att man kunde vinna lax om man kom på pallplats. Och lite sturskt tänkte jag i mitt stille sinne att det borde jag väl kunna göra?
Sagt och gjort jag hastade iväg till start.
Det blev en besvikelse!
Jag kunde inte betala bara för denna tävling, utan måste betala för hela karusellen.
Hmm. Lite mastigt, även om man kunde ha en chans på en rökt lax.
Besvikelse nummer 2: det var inte ens rökt lax till pris. Endast heder och ära!
Nåväl. Jag ville ha ett bra träningspass, och alltför ofta tänker jag att jag vill bli snabbare. Jag kör ändå!
Klockade milen själv, 39.05. Helt okej i benen. Jag kan inte springa fort! Hu vad jag vill bli bättre! Jag springer ju för tusan stig med 300 höjdmeter i nästan samma fart.
What to do, what to do? Jag vill vill vill. Bli snabbare.
Jag kanske inte är skapad till att springa snabbt och platt?
För vad ska jag med den rumpan till på platten?
Hej så länge!
