Jajjemänsan!Det gick vägen. Det
längsta jag någonsin sprungit. På ett ungefär 85 kilometer. Och
det var helt fantastiskt. Att få vara ute en hel dag och ta sig från
a till b med egen kraft. Se solen gå upp, stå som högst, dala, för
att sedan försvinna. Känna lugnet, känna hur kroppen svarar,
fokuset, gemenskapen och närheten till naturen. Känna vinden fläkta
timme efter timme, stanna för att dricka vatten ur älven. Fortsätta
vidare. Vidare över moränryggar och längs älvkanten genom
tallskog och förbi bäverhyddor.
Även det tunga är så fantastiskt. På
det sättet tröttheten i låren som kommer krypandes, och sedan den
där lusten som får en att bara vilja fortsätta vidare. Framåt.
Trots att man är trött. Trots att man vet att man kan kliva av. Så
vill man fortsätta. Mata på. Det är en urkraft! Det är vad jag
tror. En kraft som alla har som gör att man kan ta sig precis så
långt man vill, bara man lyssnar och känner efter.
En del kallar det för att vara en
maskin. Men jag tar det som att dom menar det jag tänker att det är.
En urkraft. Som alla har! Till trots att vi uppfunnit maskiner, som
kan göra vad som helst, så är vi ändå inga. Vi är bara
människor som har tagit oss fram för egen maskin i miljontals år.
Lögdeälvsleden:
Start: 07.00 med J.Bagge, Johan,
pratmakaren Lundin och Karin. Karin på cykel på isklädda stigar,
det var halt. Hon eldade igång lunchen till oss istället. Det var
galet fint!
Kalhyggen
Uppförsbackar
Drakryggar
Smala åsar
Lussebullar och vilja de sista milen.
Det bästa med långdistans är att man får vara ute så länge. I naturen. Veta att jag klarar mig. Det är det jag har fastnat för. Och sedan att kroppen klararade det galant. Det gör mig lycklig! Idag är det trötta ben och allmän seghet men inga skador eller överansträngningar.
I veckan ska jag vila och fara ut till västerbottens inland för att studera isläggningen i bäckar. Kommer bli flott.
Ha en bra vecka!
