Det har snöat och snöat i nästan två veckor här uppe i Tromsö. Det är helt underbart, när jag tänker på hur många fina åk jag kan få komma ut på. Och hur rusig av lycka jag
blir när jag fått lägga några fina svängar i en lagom brant, puderfylld ränna. Men. Allt har sin baksida. Snö i kombination med sluttningar har laviner som sin revers.
När man är på topptur till fjälls är man ganska så utelämnad. Man är själv att bestämma om terrängen känns OK. De är vi som är på tur som ska ta reda på hur snöskikten känns? Hur har det blåst de senaste dagarna? Gräva. Överlägga. Om man gör en felbedömning och en sida släpper då är det kamraterna man är på tur med som ska börja med uppgrävningen. Det är ganska lätt att glömma bort det. Solen skiner och man är girad på tur. Och tanken på laviner är långt borta.
Det har gått en del laviner i Troms de senaste veckorna och det har hänt en del förfärliga
olyckor i samband med det. Det får en att tänka till. Jag vill känna mig trygg med min transiver. Och jag vill att de jag går med ska kunna använda sin.
Idag har jag varit på en fantastiskt fin tur. Snö i massor. Sol. Gott sällskap. Vi kom dock aldrig dit vi tänkt utan vi vände några hundra höjdmeter innan toppen. Det brantade på
mer än vad vi trodde det skulle göra och det inte kändes helt OK. Åket ned var dock helt greit. Det var flott. Jag är ändå glad att vi vände. Att det inte fanns någon pushande atmostfär. För vad är väl ett åk?
Nåväl. Som sagt är snön här och jag njuter för fullt. Frisk är jag också och har haft en massa energi till träning! Har knåpat ihop några mil samt en del styrketräning ( cirkelträning). Och två
fina topptursdagar där benen fått jobba som attan. Att spåra i nysnö är som att
springa i en myr i brant uppförsbacke. Jag älskart!
Nedför.
Och uppför.
Må gott!
// Emelie
