Igår morse gick jag de 3 kilometrarna ifrån vårt hotell till bussen som skulle skjutsa oss till starten. Starten på en maraton på kanarieöarna. Jag hann tänka en massa. Jag har som jag nämnt tidiagre inte sprungit så mycket i vinter. Och efter vm så fick jag feber som varade i en vecka, och veckan efter det var jag inte särskilt pigg. Så två veckor av kurerande innan denna tävling.
Jag har varit noga med att tänka att jag inte skulle pusha. För jag vill inte skada mig. Det är jag himla rädd för. Och det här är en helt ny upplevelse för mig. att gå direkt från skidor till att springa en mara! Men ack så spännande att se hur kroppen skulle komma att reagera!
Från start så öppnade jag snabbt..Jag var så sugen på att springa! De 10 första kilometrarna var bara utförsbacke. Min klocka sa 30 minuter. Jag vet ej hur väl den stämmer. Men det kändes snabbt. Jag var ändå noga med att känna i varje steg hur det kändes. Knän, lår, höfter, core. Det kändes bra. Som att komma hem.
Efter 32 km så bestämde jag mig för att ta det med ro. Jag började jogga ned..tänkte att om det kommer ifatt en dam så kan jag ge gas igen. Men jag ville som sagt inte pusha för mycket. Även om det känns bra under tävlingen så kanske det kommer bakslag. Vi får se. Det gick i alla fall bra. Jag vann 🙂 Men det finaste var att känna att kroppen orkade och kände igen sig. Och den stora glädjen att vara tillbaka i löparskorna igen.
Jag älskar att få dela tävlingar med alla de andra löparna. Det är en speciell stämning innan en tävling. Folk är exalterade, glada, nervösa, förväntansfulla och ofta ödmjuka inför det som komma skall. Det är en stor del av var jag finner inspiration.
Idag är benen trötta. Trötta på ett sätt som de inte vart sedan förra våren. Ungefär som efter 3 peaks eller zegama. Men snart så är formen här och jag kommer inte vara lika trött! Längtar dit! Denna upplevelse fick mig att känna att vi är nog födda till att springa. Det är fint att känna.
Gårdagens solnedgång.
Må gott!
Höres!
