När jag började blogga på rw så skrev jag att jag ville börja planlägga min träning lite mer. Att jag ville få in en del nyckelpass. För sådana ska man juh ha om man ska komma någon vart här i världen. Jag ville ha ett intervallpass. För att bli snabb. Jag ville springa på asfalt. För att få ett fint löpsteg och för att springa milen snabbare. Jag ville springa i berg för att jag älskar det. Jag ville topptura för att jag älskar det. Jag ville skejta, gå på klassiskt och klättra för att det gör mig lycklig.
Ganska så snabbt insåg jag att jag bara blev tok stressad av pass jag hade tänkt att jag skulle få in. Man ska hinna med att ha en vardag också. Hinna andas i den. När det är något man verkligen brinner för och älskar så tycker jag att jag har hur mycket tid som helst för det. Man finner tiden. På något sätt. Men när det är något som man bara ska göra för att. Ja för att vadå? För att bli snabbare- varför ska jag bli det? Jag kommer aldrig bli extas över att jag springer en platt mil på 36 minuter. Jag kommer bry mig nämvärt om någon säger att jag har ett vackert löpsteg på asfalt.
Men att få vara ute i bergen en hel dag det gör mig till vad jag är. Jag bara är. Jag älskar det som finns omkring mig. Jag ser allt det goda. Och alla möjligheter. Jag ser förändringar och jag anpassar mig och tänker om och jag tänker igen. Det ger mig viljan att göra det igen. Viljan att komma framåt.
Framåt. Som i att springa för Salomon?
Vem är jag att springa i Salomons internationella lag? Vem är jag att få chansen att springa 5 deltävlingar i Salomon trail tour?
Det kan man fråga sig. Jag har aldrig påstått, och kommer aldrig påstå att jag är Sveriges duktigaste traillöperska. Det finns så många duktiga, och ibland har man en bra dag. Det jag kan säga är att jag älskar att vara ute en hel dag och ta mig från a till b. Långt och länge. Det har jag gjort i flera år så det är klart att jag har blivit bättre. Min favorit distans i tävling är mellan 21-45. Helst så tekniskt som bara möjligt. De distanserna vet jag något sånär att jag kan pressa mig hårt, att kroppen vet vad den sysslar med. Det är ingen förvåning och minimal skaderisk.
När jag blev med i Salomon tänkte jag att- shit nu måste jag ju börja träna på allvar. Nu kan jag inte lalla runt längre. Men det är just när jag bara lallar runt som jag lyssnar som mest på mig själv. Orkar jag springa 70 km idag? Orkar jag klättra 2000 höjdmeter? Var det jordgubbar jag var mest sugen på? 200 gram choklad? Potatis med kaviar? Vitlök?
Man kan lalla runt när man studerar och jobbar också. Det är bara att ta sig tid. Stanna upp.
Det jag jobbar med lite nu och då är att inte känna pressen. Press att prestera på tävlingar. Jag har gjort en fin vår med fina placeringar, och det är över alla förväntningar. Men jag vill inte att det ska vara fokus. Visst är det bra för Salomon att deras nya skandinav tar pallplaceringar. Men vad gör det imorgon? Det som gör något är att de som springer gör det för att det är det bästa som finns. Det inte finns någon annanstans vi hellre vill vara än i vår exo kjol och våra sense.
Jag kommer ingen vart om jag inte älskar det jag gör. En del av det jag gör i alla fall.
Jag skrev tidigare att jag är sugen på att testa springa en ultra. Och som ni vet har jag skrivit om den del långa turer jag sprungit. Jag har ju sprungit över 80 kilometer 2 ggr. Nog borde jag kunna springa en tävling? Det är så jag tänker, men jag är fortfarande lite osäker. Jag vill inte pressa om jag inte känner att jag inte är förberedd. Fast förberedd är fel ord. Jag tror att jag alltid kommer vara förberedd på att springa en hel dag. Långa distanser. Det jag är oförberedd på är om jag kommer klara av att inte pressa mig till gränsen. För det tror jag inte att jag är redo för. Inte på en ultra.
Jag hade ett möte med G.V på Salomon om min höst. Och mina tankar om ultra blev mycket välkomnande. Om jag kör 3 så kommer jag att rankas. Och det är ju bra. Eller? Vad spelar det för roll? Den 25 augusti är den första. Kima i Italien. Väldigt teknisk. Nästan klättring hela vägen. Bara 50 K. Tänkte att det kunde passa mig. Det jag försöker tänka på är om jag verkligen är redo eller om jag bara lockas av tanken på att springa en sådan lång tävling. Nyfikenheten. Spänningen. Behöver jag ha det extra? Gör det mig lycklig att testa springa så långt? Jag älskar ju 20-45 km? Men en till dimension är uppfriskande och utvecklande. Behöver jag den extra? Blir jag en bättre människa?
Jag tror det.
Som en vän sa: Jag tror det bästa vi kan göra i livet är att sova mer i tält.
