För i år. Pikes Peak. Vollet ( internationella lagets manager ) hade som intention redan i våras att jag skulle ha Pikes som mål för i sommar.
Jag visste redan då att det var en tävling som inte riktigt passar mig till 100 %.
Varför?
1: Det är en maraton. Jag tycker det är en tuff distans. Under 30 kan jag ligga på i bra fart och jag känner mig ganska bekväm och har saker och ting under kontroll. Ett maraton är ganska långt, men inte så långt så man inte ska springa snabbt..
2: Det är 21 km uppför.
3: Stigen är som en mindre grusväg. Det vill säga inte teknisk alls. Vilket gör att jag får jobba lite mer för att hänga med.
Men jag ville göra det ändå. För att det skulle bli en sådan utmaning för mig. Det är spännande att testa nya ting. Testa att bara fokusera på att ta sig framåt. Snabbt. Inga vackra vyer, inga stenar, rötter och forsar att forcera.
Sedan tyckte jag att det var en fin möjlighet att få spendera lite tid i de amerikanska bergen. I de tidigare inläggen har ni ju fått se några av de toppar jag har varit på.
Efter Tetons for vi till salomon huset i colorados prings. Filmning, fotografering och intervjuer blandat med lite fritid. Det är fint att ha tid med de andra löparna. Tid att vara. Ta några löpturer och inte ha en massa andra planerat.
Nåväl.
Pikes Peak.
Damer ifrån salomon var:
Mireia Miro- fantastiskt stark i uppförsbackar.
Kasie Enman- duktig asfalts löpare och mountain running championsship vinnare. Väldigt allround och ganska bra på tekniska stigar också.
Sedan fanns det cirka 4 andra damer som vi visste var ganska starka.
Mireia, jag och Kasie. Innan start.
Redan i början av loppet började Mireia dra ifrån Kasie och mig. Efter 3 km var hon borta. Efter 7 km försvann även Kasie. Jag kände mig lugn och det enda jag fokuserade på var att göra mitt eget race. Jag ville pusha mig men samtidigt veta var gränsen går.
Vid vändningen på toppen var jag cirka 10 minuter efter Mireia. Och redan då så kände jag att jag är nöjd om jag kan behålla min tredjeplats.
Jag hade kramp i vaderna, det var varmt och jag mådde illa av gelsen jag hade ätit. Det var lite tungt att jag krampade när jag hade som plan att bara dundra utför!
Krampen släppte, men jag kunde inte dundra i mitt vanliga tempo. Jag försökte njuta så mycket som möjligt, hejade på folk och njöt av att folk hejade på mig!
3 km innan mål så skymtade jag Mireia. VAD ÄR DETTA? Har jag hämtat ikapp på henne?
Hur långt fram är Kasie? Mireia och jag pratade lite, hon led också av gelsen och hade vart tvungen att stanna 2 gånger..
Strax var jag ifatt Kasie också.
VAD HÄNDER? Är det möjligt att jag kan vinna? jag ville inte tänka den tanken, för sista kilometern är på asfalt. Och Kasie är asfaltslöpare, hon gör en mara under 2.40..
Men jag vann!
Förstår ni? Jag vann ett stort maratonlopp. Lite galet.
Kasie sprang in tvåa, bara några sekunder efter mig. Mireia blev trea med några minuter bak.
Kilian vann överlägset över Nicholas, colorado springs och Max King.
Nu har jag tävlat alla mina race som behövs för att rankas i skyrace serien och jag leder med 70 poäng. Det finns en risk att damen som är tvåa åker till Malaysia där sista deltävlingen går. Och där får man 20% mer poäng.
Men vad gör väl det? Malaysia känns långt bort, så jag skippar det.
Vill ni se fler bilder från salomons framfart på Leadville ( 100 miles tävling ) och Pikes så gör ni det här.
Igår kom jag till Chamonix. Jag känner mig någorlunda återhämtad. Igår blev det en kvällstur med Kilian. Idag en löptur med Mireia. Jag är otroligt lycklig över att jag kan springa långt och länge varje dag. Det känns underbart. Det gör mig lycklig.
Till helgen springer jag min första ultra. KIMA trofeo i Italien. Berättar mer om det snart!
Nu: slackline.
Må gott kära läsare!
Emelie
