Vi anlände till Premana i fredags. Byn i bergen, med 1000 invånare. Byn som lever upp av tävlingen Giir du mont. Det var fascinerande! Det sjöd av liv och lust!
Men.Byn fyllde mig samtidigt med klasutrofobi. Jag som gillar berg. Knas.
Vi åt pizza och glass som sig bör när man är i Italien, och jag kände mig någorlunda återhämtad. Tänkte att det skulle nog kunna bli en trevlig springtur de där 32 km och 2400 höjdmeter fördelat på 3 berg.
Kände jag någon press? Tjaa, efter att ha satt det nya rekordet på dolomite skyrace så förväntas man göra bra ifrån sig. Jag var rankad tvåa, och byn hyllade mig. Grandiosa campionesa! Bellissimo! Puh.
Kasie, jag, Oijana
Startfältet var starkt! Kasie, Silvia och Shana från Salomon plus att jag skulle få möta Oijana och Nuria Picas igen, de som kom 1 & 2 på Zegama! Jag var glad att jag kunde se Oijanas hela tiden i de två första uppförsbackarna, för att sedan dra ifrån i utförslöpan. Kasie stack i väg, och henne såg jag inte igen.
Redan efter 10 km kände jag mig överhetted och tom på energi. Tom på livskraft! Jag led. Jag var så fruktansvärt trött. För att svalka ned mig hällde jag vatten över mig, Det fick den effekten att jag började frysa. Så jag frös och svettades om vartannat och livet kändes inte ljust.
Jag fick kämpa som ett djur för att hålla mig tvåa.
Uppför det sista berget såg jag stjärnor. Jag frös, kunde inte äta och dam efter dam började trippa förbi mig.
Hur nedslående är inte det?
Jag har aldrig vart med om värre. Jag kände mig så fruktansvärt dålig. Det var det enda jag kunde tänka på. Men i det yttre tankebanorna så rörde sig det ändå några tankar om att jag måste fokusera på att jag måste glömma det. Jag måste fokusera på att ta mig framåt, försöka ät, dricka. Det som faktiskt var. Nuet.. Till och med försöka njuta.
Uppe på sista toppen önskade jag mig ett hus, barn och en ring på fingret. Varför i hela friden ska jag plåga mig? Tänk vad härligt att ha en massa barn att passa dagarna i ända? Springa några mil i veckan, kanske lyxa med en helg på BAMM en gång per år.
Nåväl.
Nedförslöpan ( 7km) hade jag den snabbaste tiden, vilket låter helt otroligt. Jag var ju helt utmattad. Raksträckan mot mål med sista spurten är helt svart för mig. Jag har aldrig vart så trött. Någonsin. Jag föll ihop.
Jag tror att det var två saker som tog kål på mig.
1 värmen.
2 de ringlade stigarna som gjorde att jag inte kunde dundra å utför.som jag brukar göra. Jag blev så trött i låren av att behöva hejda vartenda steg. Det är jag ju inte van vid!
Jag var så otroligt nere när jag kom imål. Kände mig som den sämsta löparen någonsin. Varför ska jag till Pikes? Hur ska jag kunna göra bra ifrån mig där? Där är det ju inte ens tekniskt. Jag ville bara gråta.
Men det som gjorde mig mest nedstämd var att jag blev så besviken att komma femma. Jag som inte vill attt placeringen ska spela roll. Tydligen gör den det för mig. Det av allt gjorde mig mest ledsen. Jag tror kanske att jag var lite besviken på mig själv. Att jag inte kunde uppleva den härliga känslan av att springa i bergen. Njuta av turen. Jag tror det var det som gjorde att jag inte kunde uppskatta 5:e platsen. Men kommer jag någonsin kunna göra det är frågan? Kommer jag någonsin njuta av ett race om jag inte kommer topp tre?
Med lite tid för eftertanke så känns det bättre.
Jag känner ändå att jag gjorde allt vad jag kunde.och det är bra. Och man kan ha en dålig dag, yada yada yada. Jag kanske skulle vilat i veckan? Varit på havsnivå? Tränat lite på bansträckningen?
Och femma är faktsikt rätt bra! Och upplevelsen av att vara så fruktansvärt tom på allt av energi och kraft men ändå ta sig framåt var fascinerande.
Och att vara nedstämd ibland är också en erfarenhet jag tycker om att ta med mig. Fundera lite över.
För att sedan gå vidare. Ta nya tag, med nya erfarenheter i bagaget. Det är väl det som gör oss rika?
morgon tidigt går mitt flyg till usa. Och innan jag skyndade mig från bergen till milano trodde jag att jag skulle känna mig nere. Själv på Sheraton med mörka tankar.
Och visst är jag själv och tankarna har varit mörka. Men attans. Jag uppskattar det.
Emelie
