Förra veckan gick i ett, det var tentor och redovisningar. Det var folk jag vill träffa och skidor och fina spår jag ville nyttja. Det var hög puls från morgon till kväll. Jag trivs när det är fullt upp, men med lite nervositet inför tentor och med för lite sömn kan den höga pulsen kännas osund.
Nu är pulsen återställd och jag är på plats i Tromsö. Solen har återvänt och fjällen som ramar in staden är magnifika och universitetet känns storslaget! Det är mycket forskning och det känns som varje program/ kurs har stora resurser. Det känns toppen.
Igår sprang jag hem från Universitetet, redan i första uppförsbacken kändes allt så himla rätt. Tänk vad en uppförsbacke kan göra. Saker föll på plats och jag kände mig hemma! Jag blev så glad och kände mig full av energi så det blev en omväg hem. Jag sprang över till fastlandet och en bit upp på ett fjäll som heter flöya. Upp till 400 höjdmeter över havet är snötäcket bara någon decimeter och jag kluffsade på tills jag inte orkade trampa igenom mer snö, då vände jag och sprang hem. Det var det längsta jag sprungit på tre veckor! Det var inte särskilt långt men det är skönt att bryta barriärer. Skönt att komma in i ett lunk som jag saknar vid kortare turer. Skönt att låta tankarna vandra och benen gå av automatik och skönt att komma in i värmen efteråt.
Idag hade jag tänkt skida, jag kom hem, bytte om, och gav mig ut på jakt efter lyslöporna som sägs gå från nord- till sydspetsen på ön. Jag hade fått en beskrivning av närmsta vägen till spåren, men någonstans tappade jag bort mig. Det blev 25 minuter av irrande på glashala gator och när jag äntligen kom fram till spåren blev besvikelsen stor. Det var som en skridskobana! Trots att jag hade mina gamla skidor så vände jag efter bara några hundra meter. Vilket antiklimax.
Allt kan inte gå vägen, var mitt mantra, de tjugofem minutrarna när jag traskade (halkade) hem. Ganska komiskt ändå. Promenader är inte det jag gillar bäst. Om man ska ta sig någonstans är det skönt att springa. Eller cykla om man måste vara fräsch vid ankomsten. Varför jag inte sprang var för att det kändes jobbigt att lämna ett par skor vid spåren. Men såhär i efterhand- vad skulle det spela för roll? Varför jag inte tog min cykel är för att jag inte bytt till dubbdäck än. Och det sandas inte häruppe i nord. 3 rejäla vurpor har jag dragit på mig hittills.
Nåväl. Det jag hade i tanken innan den påbörjade skidturen var att jag skulle få ett pass med flås i. cirka 1.5 h långt. Det blev det inte, men när jag kom hem körde jag cirkelträning och sprang backintervaller. Precis utanför där jag bor finns en lång och lagom brant backe. Det blev 10 gånger upp och ned, strax under mjölksyra tröskeln. Flott!
Utsikt från verandan. Det är icke värst hörrni!
Tjingeling
