Salomongänget anlände som tidigare nämnt på torsdagskvällen. Min fredag spenderades med filmning, presskonferens och race genomgång. Jag hade den lyxen att få Anna
Frost som coach till Zegama. Jag bollade mycket tankar med henne. Fram och tillbaka
och åter igen. Jag lär så mycket!
Efter mycket prat med Anna och Greg ( team manager) så var den mesta nervositeten borta. Jag är ny, folk vet inte vem jag är, jag har noll press.
Greg som vet hur jag springer manade mig att gå ut LUGNT. Det är nästan 2600 meters stigning de första 25 kilometrarna och sedan nästan bara utför. Och det är ju min starkare
sida.
Mina hårdaste motståndare var : Oijana från Salomon spanien. Noria,
Spanien, Anna från Innovate ( Australien ) och Lauren från UK.
Starten gick 09.00 i söndags. Jag var redo med 2 gels i kjolen och 4 till under vägen. Jag
vet att Oijana går ut hårt eftersom hon är en duktig klättrare. Noria är
jämnstark, fin teknik och fart i utförsbackarna så henne ville jag helst hålla bakom
mig. Lauren från UK är en mycket stark klättrare så jag var beredd att ligga några minuter bak henne också.
Den första kilometern går runt byn och är till för att man ska kunna lägga sig tillrätta
innan stigningen på en smal stig börjar. Jag fick bromsa mig för att inte
trippa med Oijana. Och gud så skönt det blev!
Kilometer efter kilometer, höjdmeter efter höjdmeter och jag sprang bara i mitt eget tempo.
Fokus och så mycket glädje! Allt jag tänkte på var vad som var där och då.
Kilometer efter kilometer rann förbi. Stigar som var översvämmade av
regnvatten, lövskogar som rasslade i vinden och folk som hejade och peppade
längs hela banan.
Vid den första toppen kände jag mig fräsch, jag
hade ju sparat på krafterna till utförslöpan, Anna hade klockat tiden fram till
Oijana som var före mig. 1 minut.
– Attans tänkte jag.
Nu har jag gått ut för hårt, jag skulle vara cirka 5 minuter efter henne här.
Mantrade för mig själv: I have strong legs, strong lungs and I love downhills. Konstigt att jag mantrade det på engelska, men så var det.
Vid andra toppen var jag 3 minuter efter, och 1 minut efter Lauren. Kände mig fortfarande fräsch och hade precis gjort undan den mest tekniska biten. Sylvassa klippor och stenar
man inte ville halka runt på.
Strax innan den sista toppen fick jag nya gels samt en flaska med resorb. Det behövdes, kändes bra att få i sig lite salt. Här kom en liten dipp. Trots att jag visste att det
var sista uppförsbacken. Jag tappade fokus och jag kände mig lite stel. Dippen
varade i kanske 10 minuter. Det är många tankar man hinner tänka under en tävling.
Sista toppen var jag 10 minuter efter Oijana. Lauren hade sprungit om och jag hörde att hon hade varit i ledning under några kilometrar.
30 kilometer. 12 kvar. Här var första gången jag började räkna ned.
Det var lerigt och brant, och det var helt underbar terräng för att släppa på i.
MEN!
Jag orkade inte!
Gah. Skulle det vara så svårt att gå ut lugnt? Berodde det ens på det? Skulle jag vart lika
trött/ pigg om jag gått ut hårdade? Var det för att det är en lång tävling?
Psyket? Även om bamm är långt så springer vi det sakta. Och även om axa är en
mara så har jag aldrig pushat mig själv lika hårt som jag gjorde här.
Utförslöpan var helt underbar. Lerigt. Stenigt. Tekniskt. Lättlöpt.
Vid 36 kilometer hade jag världens dipp. Se bild:
Jag ser helt förstörd ut. Gott att testa. Bara köra vidare. För det går över. Mata och mata.
Man kommer i mål!
Woho! 30 sekunder efter Noria som blev tvåa. Jag visste inte att jag bara var 30 sek, efter.
Oijana var överlägsen. Vi var 8 minuter efter..
Bästa Kilian, springer på hemmaplan.
Efter första toppen.
Greg Vollet. Team manager och duktig löpare. Sprang in på tionde plats.
Oijana! Hon är fantastisk! Längtar efter nästa tur med henne!
Det var en liten resume. Men det är så mycket som inte går att skriva ned. Alla de känslor och tankar man upplever under en tävling.
Jag älskar det! Jag vill fortsätta! Jag vill ha mer!
Den senaste tiden har jag mött många som kan leva av att springa, och tidigare har jag tänkt att jag vill göra mer än bara springa. Något ” vettigt” som att studera. Jag gillar det gör men ack så sugen jag är på att kunna fokusera 100% på bara löpningen. Racen. Uppladdning.
Jag tog ledigt från att läsa till min examen under fredag och lördag och det var sanslöst skönt. Att bara släppa det och sätta fokus på racet.
Tusen tack för alla hejjarop och fina kommentarer!
Må gott!
Emelie
