Ju mer jag rör mig i kretsar med elit idrottare så får jag en bild av att det är många av dem som kan se på sig själv som att det man gör är något själviskt. Vi tränar och tar hand om oss själva för att kunna prestera på den högsta nivå. Ja på ett sätt är det själviskt. En del har bara deltidsjobb och bara deltidsstudier så vi kanske inte är de som bidrar mest till samhällets utveckling. Men samhällets utveckling är en komplex fråga.
Vill jag egentligen bidra till samhällets utveckling såsom utvecklingen ser ut idag? Jag vill inte att klyftorna ska öka, jag vill inte att barn ska få betyg när de är tio år. Tänk vilken press på de som har det svårt i skolan. Det stjälper för alla utom de lättlärda barnen. Jag vill att arbetslösheten ska sänkas och att arbetsdagens timmar ska förkortas. Varför inte dela mer på de arbeten som finns? Jag vill att människor som tar sin flykt till Sverige ska få en fin framtid och hjälp att trivas. Jag vill att våra äldre generationer ska må gott och tas hand om. Jag vill att vår planet ska överleva.
Det är svårt att vilja för mycket. Det är bra att vilja göra ting. Och svårt att göra för mycket. Och jag vill passa mig för att känna att jag har gjort nog. Men så länge som jag inte känner att jag har ett kall i samhället så tror jag det bästa jag kan göra är att acceptera situationen och göra det som finns och är just nu. Jag tror det sämsta jag kan göra är att hetsa runt för att leta efter en större mening. För vad är egentligen en större mening? Det är något vi måste definiera själva. Och den största meningen för mig är att finna en ro i det som finns här och nu. Finna en ro i att veta att jag kommer hitta en plats i samhället, något som bidrar till en utveckling som jag vill ha den. Men jag stressar inte dit för jag tror att någonstans på vägen så bidrar vi allihopa på något sätt. Om vi bara har en god vilja och goda intentioner.
Åter till studierna. Och kanske kanske blir det en liten kort löptur i eftermiddag!
Magiska solnedgångar hänför mig.
Emelie
