Ja det var precis vad det var, Ultraks i Zermatt. Eller var det bara jag som hade en dålig dag? Eller dåliga förberedelser inför den?’
Det finns alltid 2 sidor av samma sak. Jag kände mig stark i början och njöt av att kunna hålla samma tempo som Elisa Desco (en av världens bästa mountain runners, en annan disciplin än skyrunning) Kasie och Stevie (två av mina snabbaste “kortdistans” salamon kamrater). I 2 timmar gick det fint. Men så i tredje uppförsbacken fanns det växeln inte där. Och jag vet fortfarande inte riktigt varför! Det är lite frustrerande. Jag tror så här:
1: Jag har svårt att finna motivationen att pressa mig väldigt hårt då jag inte inspireras av stigen och den tekniska nivån på den.
2: Då jag redan var några minuter back så tappade jag all motivation att försöka hämta igen den.
3: Jag måste helt enkelt lära mig att stänga av och försöka att bara springa och pressa mig hårt.
4: Att springa denna tävling är bra träning. Ett steg emot att bli bättre på dessa typer utav tävlingar.
5: För att muntra upp mig så tänker jag att de damer som var före mig, är 4 till 7 år äldre och har fler tävlingar och fler år av specifik träning än mig. Kanske är jag där om 2 år!
Det var som en vinst att gå i mål, trots en femteplacering.
Nåväl.
Efter tävlingen var jag fräsch, så denna vecka har jag varit i hög höjd, fina berg och klättring. Många timmar. Ett snabbare pass.
Och det bästa av allt är att nu på söndag så är det KIMA! En fantastisk tävling! 52 km med 4200 höjdmeter. Tekniskt med större delen av tävlingen med scrambling! Rekordet för män är 6.20. Så det säger ju en del om hur tekniskt det är! Damrekordet är 7.36.
Hej så länge!
Min tältplats i veckan. Det var en fröjd att vakna upp!
