I Malaysia!
Efter 3 flyg och några timmar på en smal slingrande väg var vi äntligen framme i Pekan Kundasang. En liten liten by vid foten av berget Kinabalu. Den ursprungliga tävlingen gick upp till toppen men i år gick den endast upp till 2700 meter över havet. Knappt till trädgränsen! Och dessutom hade de lagt 13 av de 23 kilometrarna på väg.. Lite utav en besvikelse. Men efter att jag fick höra av min kära syster av jag ledde Skyrunner serien så kändes det ganska solklart att fara hit.
I fredags sprang Kilian och jag upp till toppen av Kinabalu. Det var bland det vackraste jag sett. Efter trädgränsen är det ren granitklippa som tar vid. S.A.G.O.L.I.K.T.
Innan jag bestämde mig för att följa med honom på turen så sa jag både till mig själv och honom att jag vänder om jag blir trött. Väl på topplatån glömde jag bort mig, rusig av lycka så sprang jag små intervaller. Det var så häftigt landskap så jag kunde inte hejda mig! Ville springa springa springa! Och maxpulsen är lätt att nå på 4000 möh. Jag gillar när hjärtat slår fort.
Vilan emellan intervallerna.
Nåväl. På väg ned igen så försvann all min energi. Jag hade inget vatten och inget att äta. Och 2400 meter av utförslöpa är ganska så långt då. Jag kände att detta var inte bra. Och när jag känner att jag sliter på kroppen blir jag grinig. Det blev en lång utförslöpa..Och även att jag hade fått veta att jag bara måste ta en tredjeplacering för att vinna serien så kände jag mig lite sliten.
Hur som haver så är min återhämtning bra. Tävlingen gick fint! Det börjar med 3 km asfalt sedan tar en stig vid. Första delen är det uppförsbacke i 8 kilometer med 1300 höjdmeter. Jag lade mig efter två kenyanska damer men insåg ganska snabbt att jag kan passera. Efter det styrde jag racet efter min egna bekvämlighets nivå.
För första gången denna säsong styrde jag hela racet från början till slut!! Det är mäktigt.
Så nu är jag en champion! Kilian också!
På återhörande!
Från ett väldigt varmt Malaysia // Emelie
