Linda föreslog backintervaller, jag sa go for it! Vi dividerade lite vart vi skulle utöva det
tilltänkta, Linda ville springa i en slalombacke, och jag ville springa i en längre asfaltsbacke. Slalombacken är bara 41 höjdmeter och cirka 280 meter lång så jag tyckte, när jag proklamerade för de längre alternativen att det skulle vara som att välja de sämsta bären. Det blev tillslut slalombacken och det var gott nog.
Slutresultat: 10 gånger upp och ned strax under mjölksyratröskeln. Tiden varierade mellan 1.50-2.05.
Hörrni, vad tycker ni om backar egentligen? Är det ett ont måste, och jobbigt, och tråkigt
när man väl kommer fram till en uppförsbacke vid löpturen? Sitter det mesta i
huvudet? Att det ska vara jobbigt och tungt så man bara börjar gå av ren vana?
Vi var tre som sprang intervallerna, den tredje tjejen var Sara, som har tyckt att det har varit jobbigt att springa i backar förut. Och klart. Det är det ju kom vi fram till.. Men det är en ganska härlig känsla när man väl mästrat branten! Jag tror de flesta som går i backar skulle orka springa.
Annars längtar jag efter fina springturer i vacker terräng. Längtar och längtar. Det är jag ganska så bra på.
Ottsjö. Här kan det vara fint att vakna upp ibland.
Må gott.
//Emelie
