Sitter och tänker lite på springcross som går av stapeln om några timmar. 12 kilometer, plan stig och mestadels grusväg. Det betyder att det kommer att gå fort. Jag kommer inte njuta av det jag har runt omkring mig, för det finns ingen varken vacker och vild skog. Inga berg, inga vackra myrar.
Detta kommer bli en tävling mot mig själv, se vad jag orkar springa i för tempo. Jag kommer pusha mig själv, på ett annat sätt än vad jag vanligtvis gör. Det är lättare att se en sådan här typ utav tävling som tävling. De andra tävlingarna jag har sprungit har det mer blivit som en stor folkfest eller ett träningspass med stor uppslutning. Vi som gillar att springa trail. Sånt gillar jag.
En springcross liknande tävling räcker per år för mig. Förra året blev det lidingö, iår blir det springcross. Jag gillar det. Men om det blir mer än en tror jag att det skulle bli för mycket för mig.
Nu ska jag strax ut och mosa. Mot mig själv. Tur att jag har ambiten så jag kan se kilometertiden 🙂
Nu ska det köras!
