Jag ska egentligen jobba undan fakturor och mail och intervjuer men jag fastnade istället framför kommentarer om Emelie Forsberg. Jag brukar inte läsa sånt som skrivs om mig, men ibland när det är i svensk media kan jag tycka att det är lite intressant.
Jag vill ju att sporterna trailrunning och skyrunning ska växa (och det känns verkligen som att de gör det!!)och jag blir alltid glad när det skrivs om dem. Skyrunning är stort i södra europa, asien och usa. Jag drar paralleller till längdskidåkning i skandinavien. Fast det är större skillnad i hur stort publikantal det är skulle jag säga. Ja ni vet ju hur jag brukar skriva efter de stora tävlingarna jag har sprungit därnere. Folk som hikar i flera timmar för att hejja på oss ute i bergen. Det är stort.
Nåväl. Tillbaka till kommentarer om mig som löpare. Och att jag inte tränar på riktigt. Ibland kan jag också tvivla på att jag hör hemma bland de bästa, jag som bara älskar att springa. Tvivla till och med efter denna säsong där jag vunnit alla tävlingar, utom två där jag blev tvåa, ifrån 10 k till 100 km.
Hur kan det komma sig? Att jag vinner? Jag som bara gör det jag älskar att göra?
Men. Ni Kallar som har kommentarer ska veta att jag älskar att träna. Jag älskar att utvecklas som löpare. Jag älskar att se en utvecklingskurva och potential. Jag älskar när det svartnar framför ögonen när jag tar i allt vad jag har uppför ett berg. Jag älskar att känna blodsmak i munnen. Jag springer långt och jag springer kort, snabbt och långsamt för att jag älskar det. Och ni kallar som bryr er om tider och har frågar vad jag gör milen och 5 km på;
I augusti sprang jag en 5 km tävling i de kuperade elljusspåren här i Tromsö, jag sprang på 19 minuter. Jag kom 4:a totalt och första dam. Jag har sprungit en platt asfaltsmil på 36 minuter. Är ni nöjd nu?
Men. Jag älskar också att bara vara ute. Röra på mig i bergen. Ta mig fram så fort som möjligt i all slags terräng.
Bara för att jag fokuserar på det som gör mig extra lycklig och vill förmedla det till er så gör det mig inte till en slacker. Och när ni säger att konkurransen inte är stor i ultra distans och skyrunning så får det mig att må illa. Men kanske är det svårt att relatera till eftersom sporten är relativt ny här uppe i skandinavien. ?
Förstår ni hur mycket eliten där tränar?
Och vem är ni Kallar egentligen? Jag blir ju så nyfiken? Vad är det som är så skönt med att berätta för mig att jag inte är nåt speciellt egentligen?
Vad får man ut av sådant? Jag hoppas att ni en dag kanske inser att man mår som bäst när man uppskattar andra och inte när man trycker ner. Bättre att simma själv..
Och på nåt sätt så har jag väl tagit åt mig av dessa kommentare, men jag antar att det är så. Ju fler folk som vet vem man är desto fler som har åsikter. I europa känns det annorlunda, jag har inte haft en enda negativ kommentar om mig, och där är det ändå fler som känner till mig.
Men jag antar att detta är den negativa delen av att kunna leva av sina sporter. Att man måste synas.
Jag som bara vill springa.
