Mitt första blogginlägg på Runners World. Wow! Det känns nästan lite nervöst, och jag har funderat litegrann på vad det ska tänkas få handla om. Det första inlägget. Jag känner mig som en ettakladdare, på väg till första skoldagen. Jag tänkte först att jag skulle ta en kort presentation och bakgrund om mig själv. Men det är så mycket roligare att skriva om en vacker tur och så småningom tror jag ni kommer att få en bild utav vem jag är. Så istället för en presentation tänkte jag skriva om en springtur som jag var ute på för någon dag sedan.
Jag hoppade på hojen och trampade genom staden, över bron som tar en till fastlandet. I Tromsö njuter jag verkligen av att cykla på en cykel med många växlar. Det är backar så långt ögat når. Bron över mot fastlandet bjöd på en magisk utsikt in mot Tromsdalstind, som var ett av de projekterade målen.
Cykelturen till min planlagda startposition var lagom uppvärmning och det var skickligt planerat, måste tilläggas, 🙂 för den uppvärmningen behövdes. Jag hade sett berget på avstånd och tänkt att- det ser lite brant ut, men det går nog. Nog gick det, men när jag 500 höjdmeter senare kom upp på ryggen till Flöya var mina vader rejält trötta. Som tur är släpper det vid lite mildare löpning. Jag följde hela Flöya söderut mot Sollidals aksla, i terräng som bjöd på fart. Torv, ljunghed och lättrampat ris.
Innan jag vek av österut kikade jag ned i en liten tvärdal som jag bestämde mig för att inte springa ned i. Det blir ju mörkt vid sju..Undanflykter.. Ibland är det härligt med sådana.. Vidare österut, ned några hundra höjdmeter till djupdalen där jag fyllde min vattenflaska och laddade om mot rödryggen som kompassen var inställd på. Fortfarande superfin terräng, men här bestämde jag mig för att inte springa, det var såpass brant och jag ville inte bli trött, utan mest ha en go tur..Hur som helst.
När jag sedan hunnit fram till Salen, förtoppen till Tromsdalstind begynte den kära stenuren. Det är svårt att få en fin rytm i att springa i sådan stenig terräng men när det väl inträffar är det riktigt angenämt. På 1000-meters höjd hade snön lagt sig och det började bli ren gissning om var jag kunde sätta fötterna. Det gick bra, och till topps stannade jag och njöt andäktigt av utsikten mot de makalösa bergen på Kvalöya och fastlandet. Nedfarten var brant och fylld av hundratals ripor som förskräckt flydde när jag kom nerdundrandes.
När det branta partiet släppt sprang jag hela Tromsdalen ut, cirka 12 kilometer på fin stig och anläggsväg. Skönt att kunna öka farten efter all stigning. Jag sprang till foten utav Flöya och cyklade sedan hemöver. Total tid var cirka fem timmar. Cirka 1400 höjdmeter och några tiotals kilometrar. Ren njutning.
