Att tävla är fascinerande. Man sätter kroppen och sinnet på prövning. All träning och förberedelse inför detta dras till sin spets.
Jag tänker på mig själv som att jag har ett avslappnat förhållande till att tävla. Jag ser framemot det och kan känna mig exalterad. Men nervös? Det har jag inte känt sedan några år. Det är inte så trevligt att känna nervositet tycker jag. Bara i liten dos. Som innehållet i vad exalterad betyder för mig.
Men är det fegt? Eller är det sunt?
Jag kan se två sidor av det:
1: Jag är feg, för jag vågar inte säga till mig själv (eller tro på mig själv) att jag kan vinna det här! Jag är minst lika stark som de andra medtävlarna. Även om jag inte tränar lika strukturerat som många andra så har jag ändå en ganska bra mängd med träning. Dock inte lika hög intensitet och styrka men mängd har jag så att det räcker. Och mångfald i träningen har jag ju också. Jag gillar ju så mycket! Och på tal om att gilla mycket kan det också vara en feghet? Att inte våga lägga all energi på en enda sport?
2: Det är en sund inställning att ha det som en hobby. Det är inte hela världen om jag misslyckas katastrofalt på en tävling. Eller flera stycken för den delen.
Men kan jag kallas elit idrottare som bara har det som en hobby? Det vette rackarns. Men vad gör väl det? Fast på ett sätt skulle jag vilja känna mig som en sådan. För just nu känner jag mig mest som en snyltare. På något sätt har lussebulls älskande Emelie klättrat upp och tävlar med alla de som hon bara har hört talas om förut. Hur kommer det sig? Är det BARA tur?
Och visst skulle jag vilja bli betraktad som en elit idrottare. Även fast jag kanske gör det svårt för mig när jag berättar för er om mina uppladdningar. Ja för vem springer egentligen uppför 2 st 4000 meters toppar 1 vecka respektive 2 dagar innan skyrunner finalen. Eller bestämmer sig för att inte springa i 10 (!!) dagar innan en tävling bara för att känslan inte finns där? Ja och kan en elit idrottare spendera sina dagar genom att äta choklad från morgon till kväll? Eller ha träningspass på 7 timmars löpning utan frukost och energi. Gör en elit idrottare sådant?
Men när någon påstår att jag är en sådan (elitidrottare) slår jag det genast ifrån mig.
Men samtidigt när någon med lite nedsättande ton och humor i rösten berättar i stil med- oj oj har ni hört hur hon tränar så kan jag ändå bli berörd.
Tudelat!
Klart jag vet vad man ska göra. Om det är något jag kan diskutera timvis så är det just träningsfysiologi. Teorier kring träning. Idrottskador. Rehab. Nutrition och mycket annat som berör just hur mycket man kan prestera. Sådant intresserar mig. Och jag anser att jag gör det som är bäst för mig just nu. Jag gör det jag kan för att vara på den högsta nivån för mig.
Nåväl. Ska jag ta och komma till saken kanske ?
Om 10 dagar ska jag springa tävling på 80 kilometer. På en fin stig utan särskilt mycket kupering. Efter La course des Templiers var jag så pepp. Jag kände att det här med att springa fort men ändå ganska långt kan vara lite utav min grej.
Jag hade som jag tidigare nämnt, en väldigt dålig tävling under Templiers. Jag kunde ju inte få i mig energi och var tvungen att stanna p.g.a dålig mage x antal gånger. Men ändå så kände jag att jag var stark på den typen utav tävlingar. Där det faktiskt går att springa. Det är inte för brant eller för mycket altitud att klättra så att man bör spara krafter.
Jag kände att jag ville göra allt för att få en perfekt avslutning på säsongen och vad skulle inte vara mer perfekt än att göra det på North Face 50 miles i början på December?
Om jag bara underhöll träningen och fick till en del kvalitetspass så kunde jag göra den tävlingen perfekt! Jag skulle kanske få till det! Kanske skulle jag för första gången kunna stå högst upp på pallen på en ultra? Jag har tillåtit mig själv på mina sega (skit dåliga) asfaltspass att drömma om att springa in som första dam.
Men till vilken nytta? Det kommer göra så förbaskat ont att inte vinna. Är det värt det?
Det är att utelämna sig helt. Om jag fortfarande kommer att våga gå in med den inställningen efter dessa veckor av dålig dålig dålig träning så kommer jag att vara mer nervös än vanligt när jag står på startlinjen.
För jag vet inte hur jag kommer att ta det om jag inte kommer vara först i mål.
Det är skrämmande. Det är att falla fritt.
Solen när den stårs om högst.
