I starten av förra veckan tog jag några dagar av vila. Inte helvila men 3 lugna dagar till fjälls. Vilade sinnnet. Gick sakta, tänkte inte på att förbereda en endaste tävling. Det var semester.
I torsdags åkte jag ned till chamonix för att förbereda sommarens första tävling som går av stapeln den 10 maj. Transvulcania 74 km, 4000 höjdmeter.
Jag vaknade upp i fredags och skulle så klart ut och springa. Min tredje dag av löpning denna vår. När man inte är i den formen man önskar så är det alltid svårare att ta sig ut. Så var det. jag visste att jag inte skulle känna mig som en löpare. Mern som en skidåkare som försöker att röra sig som en löpare. Det känns lite tungt och klumpigt. Man har motorn men inte så mycket mer.
I lördags vaknade jag med stumma vader och skulle ut och springa med bästaste Anna . Det var en solig dag och då känns det ju mycket lättare att ta sig ut. Vi sprang och sprang och det var en bättre känsla än den jag hade i fredags men fortfarande så var det tungt. Jag låg bakom anna hela tiden, och om jag inte hade sett hennes fötter röra sig så hade jag nog stannat och pausat flera gånger. Det blev det längsta passet för iår.
Igår vaknade jag upp till sol och ben som kändes helt ok. Lite märkligt med tanke på att jag sprungit mer än jag gjort sedan i december på bara 2 dagar! Nåväl. Medans jag drack mitt morgon kaffe så tittade solen fram. Jga stack ut och turen blev runt 5 timmar! Benen kändes lättare och många stunder kände jag mig faktiskt som den löpare jag egentligen är.
Det var så underbart! Man måste bara ta sig över den där barriären. Att inte ge upp modet för dagen kommer när man känner sig hemma i att springa.
Happy days!
Altid skönt att uppleva att det faktiskt går. Om man inte ger upp.
Ha en fin måndag. Jag ska ut i regnet och springa!
Hej så länge!
